Färgmatchning

Eureka, jag har funnit det!
Eller rättare sagt, min syster har gjort det, hon hittade en bild på Vespan när hon som av en händelse fick för sig att skanna in en massa gamla bilder som hon hade liggande.

En bild, genast ruskas minnet om och ut trillar en massa konstiga minnen som man inte visste man hade kvar, märkligt...

Som ni ser är Vespan gul och inte grön som jag skrivit nedan, och det var en av sakerna jag nästan hade glömt.
Så här var det.

När jag köpte vespan var den ljusblå, vilket är orginalfärgen, så så långt var ju allt frid och fröjd. Men ni vet hur det är, och var, man hade en Vespa, men inget körkort ännu, så det kliade ju i fingrarna att testa, både på mig och mina kompisar.
Vi löste detta genom att ta ut vespan i skogen på en avlyst väg på I14 området (gamla regementet), som var avstängd med tjocka kättingar som hände över vägen, och där körde vi, fram och tillbaka så dammet yrde. Det var jag, Janne Karlsson, (det är han på cykeln i bakgrunden på fotot) och så Bengt "Becke" Edorson, och ingen av oss hade körkort.

Efter att jag och Janne tagit en försiktig provtur, så skulle Becke, som var ett år äldre, visa oss "smågrabbar" hur det skulle se ut. Han drog iväg på grusvägen så dammet yrde, åkte nån kilometer och vände sedan.
Det hade hunnit börja mörkna, så när han vände slog han på lyset, och sedan drog han på för allt vad tygen höll...
Dammet från hans avfärd hade inte riktigt lagt sig så det var inte lätt att se och det var dessutom ett svagt backkrön strax innan platsen där vi stod invid kättingen, vi hörde motorljudet bli starkare och starkare och såg en ljuskägla som flackade fram och tillbaka mellan tallarna, så förvann den bakom backkrönet och strålkastaren lyste upp genom dammet, men han saktade inte farten.
Rätt vad det var kom han farande över krönet i säkert 70-80 km i timmen, vi slängde oss åt sidan när vi insåg att han inte skulle hinna stanna. Det var kanske 20-30 meter kvar när han började bromsa, men han hade naturligtvis inte en chans...
otroligt nog så lyckades han ändå få till ett uppställ, så att han sladdade med sidan in i kättingen halvliggande på sidan, kättingen slog i kåpan och benskölden, slog upp som ett hopprep, touchade hjälmen medan Vespan gled förbi med benskölden invikt och motorkåpan helt mosad. Vilken dramatik... lite skrubbsår blev resultatet, men jag minns inte att vi blev speciellt rädda eller arga eller så. Jag bara konstaterade att nu hade jag lite jobb framför mig... man var sorglösare förr.

Efter diverse meckande i garaget, så var det dags att lacka, och då ville jag naturligtvis byta färg och jag hade fått för mig att citrongul skulle passa. Jag minns av någon anledning att jag köpte färgen på Lindbergs Färhandel på Kristinaplan och deras färgkartor var väldigt små, och som ni ser blev den inte direkt citrongul snarare postgul. Det senare var nog en stark orsak att jag ganska snart bytte färg, ännu en gång.
Men innan dess hann jag tydligen ta en bild på min syster Hildegunn, hennes man Kai och min "medbrottsling" Janne karlsson i bakgrunden. Janne är för övrigt en stolt ägare av en porscheröd Vespa 150 GS nu för tiden, så han blev inte avskräckt, han heller.
Becke bor vad jag vet i Göteborg, huruvida han kör Vespa har jag ingen aning om.



Jag gillar färgmatchningen på Vespan, hjälmen och hennes lurviga jacka som säkert var hypermodern just då, och även farsans BMW 2002 Touring med "Coloradoorange" lack.
Noteras kan ju också att det måste vara just 1972 eftersom både bilen och vespan har det gamla X nummret som byttes ut bara nån månad efter bilden tagits 1972.